Text från 21.3.2022 av Kristina Artukovic, fritt översatt till svenska, och något förkortad:
Idag är det Världsdagen för Downs syndrom! En bild på en söt unge med Downs syndrom. En bild med omaka strumpor. Känslor av inkludering. Vi gillar olika.
Synd bara att det inte alltid är så. Under min graviditet med Toma, som råkar ha Downs syndrom, blev min man och jag upprepade gånger trakasserade och allmänt föraktade av läkarkåren. De försökte få oss på rätt spår: screena, diagnostisera, abortera. De gjorde klart för oss att de som förlossningsläkare var djupt medvetna om saker och ting, och vi som föräldrar var okunniga och oansvariga för att vi ville ha vårt barn. Obehagliga möten med läkare fortsatte även efter Tomas födelse, eftersom vi åkte in och ut på sjukhus under de första månaderna efter förlossningen. Jag kan inte avgöra vem som borde få den högsta utmärkelsen: kardiologen som frågade mig vilket århundrade jag levde i medan min halvnakna nyfödda bebis ryggade tillbaka av de kalla EKG-klämmorna? Eller kanske sköterskan som sitter lutad över Tomas spjälsäng och frågar: ”Kunde inte det här ha lösts med tester?” (Min man har sina egna kandidater. Vi debatterar fortfarande om vem som är vinnaren.) För att klara av denna så kallade omsorg från vården brukade jag upprepa för mig själv att kvinnor gör abort av alla möjliga anledningar hela tiden. Jämfört med det är fientligheten mot mig ingenting. Allt detta motiverade mig bara till att engagera mig för personer med funktionsnedsättningar, men även till att bli aktiv inom prolife-rörelsen.
Prolife-rörelsen och handikapporganisationer: en obekväm allians
Under 60- och 70-talen användes abort av funktionsnedsatta barn som ett huvudargument i debatten för fri abort. Prolife-rörelsen och handikapprörelsen har sedan dess stått i en sorts ofrivillig allians. Så till en början, som en naiv prolife-aktivist, gick jag in i väggen många gånger.
Till min förvåning fanns det nämligen många föräldrar till barn med Downs syndrom som hade liknande erfarenheter som jag. Avhumanisering av deras ofödda barn och påtryckningar från läkarkåren att göra abort. Dock hade många fastnat i ”skulle inte vilja tvinga någon till något”-lägret. Att vara mot abort är nämligen svårt, så enklast för handikapporganisationer är att bara ignorera de jobbiga prolife-typerna som söker kontakt.
På sätt och vis var det diagnosen Downs syndrom som lanserade idén om fosterdiagnostik. Tiden efter andra världskriget med en ny och mer förfinad rashygien började med barnläkaren och genetikern Jerome Lejeune och hans upptäckt av den genetiska grunden för Downs syndrom. Lejeune bävade för att hans upptäckt skulle komma att användas mot barn med Downs syndrom, vilket också skedde. Lejeune ägnade därför resten av sitt liv åt att försvara rätten till liv och värdighet för människor med Downs syndrom. Dock har fosterdiagnostik i syfte att eliminera dessa barn bara fortsatt att öka i omfattning. Downs syndrom har fortfarande den högsta abortfrekvensen bland upptäckta avvikelser under fosterstadiet.
Eftersom jag kommer från både prolife- och handikapprörelsen kan jag frimodigt påstå att abort på grund av Downs syndrom varken är mer eller mindre omoraliskt än abort av andra anledningar. Trots att den rashygieniska delen av abort absolut handlar om diskriminering, är det ändå tillgången till abort som är problemet.
Rashygienisk abort handlar inte om omständigheterna, utan om barnet
När jag berättar att jag blev pressad att göra abort på grund av Downs syndrom, är standardsvaret från abortförespråkare: ”Det där är inte vad valfrihet betyder. Ditt val borde ha respekterats.” Men de missar en viktig poäng, nämligen att påtryckningarna från det medicinska samfundet inte handlade om mig. Min man och jag kände oss pressade för att vi var ett irriterande hinder mellan vårt barn och de som ville ha honom död. Vid abort är det alltid barnet som är måltavlan. Men den verkligheten kommer ofta i skymundan när fokus enbart hamnar på kvinnors omständigheter, preferenser och känslor. När det gäller rashygieniska aborter är inriktningen på barnet emellertid kristallklar.
Rashygienisk abort handlar om en skärningspunkt mellan systemet, kulturen och individen
Fram till slutet av andra världskriget var rashygien och påtvingad eutanasi statligt styrd. Idag kamoufleras allt detta under en myriad av privata beslut. Och nu är det svårare att identifiera källan: är det kulturen, lagen, statens vårdpolitik, de aborterande föräldrarna, eller alla dessa?
För närvarande (2022) finns ett flertal rättsfall mot Polen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eftersom landet har förbjudit rashygieniska aborter. Abortlobbyn har samlat mammor för att stämma landet för tortyr – för att dessa mammor inte fick abortera sina barn med funktionsnedsättningar. Föreställ dig dock att det är du som är ett av dessa barn. En stor del av Europas abortlagar tillåter abort upp till en viss gräns, men om barnet har någon form av avvikelse tillåts även senare aborter, ibland fram till födseln. I Storbritannien har Heidi Crowter, som själv har Downs syndrom, beviljats prövningstillstånd i Europadomstolen för att överklaga beslutet från den brittiska Högsta domstolen om att avvisa hennes fall. Crowter vill att den paragraf i abortlagen upphävs, vilken uttryckligen tillåter abort fram till födseln på grund av funktionsnedsättningar, samtidigt som andra ofödda skyddas från vecka 24. Det är denna juridiska skillnad som är anledningen till att även vissa abortförespråkare gett sitt stöd till Crowter. Det är inget särskilt hon kräver, hon vill bara att barn med Downs syndrom ska skyddas lika mycket som andra barn – är det en kränkning av kvinnors rättigheter?
På fosterstadiet letar man systemiskt efter kromosomavvikelser i syfte att eliminera barn med Downs syndrom. Efter födseln finns dock en annan öppenhet, som dessvärre ändå förmedlas med dolda glasskärvor. ”Du är en hjälte. Jag skulle inte kunna det!” Men detta säger bara att de i min situation hade valt att göra abort eftersom det tydligen är så svårt. Men i själva verket finns det inget heroiskt i att älska och ta hand om sitt barn – det är vad föräldrar är till för. Det som gör det svårt är istället funkofobin. Samhället ville aktivt att vi skulle abortera vår son för att han har Downs syndrom, men nu när han är född rockar vi sockorna för honom. Samma samhälle som så starkt förespråkar abort för ett barn som mitt, gör nu allt för att informera mig om att de är villiga att inkludera honom.
Rashygienisk abort handlar om att inte vilja ha just det här barnet
En stor del av fosterdiagnostiken sker halvvägs genom graviditeten och ibland senare, vilket betyder att barnet måste ha varit önskat, för annars hade väl kvinnan redan gjort abort. Abort efter att barnet fått sin diagnos handlar i grund och botten om att välja mellan barn: ”Jag vill ha barn, men inte det här barnet.” Rashygieniska aborter förmedlar att barn är önskade enbart så länge de inte har en avvikelse. Den höga abortfrekvensen av barn med Downs syndrom blottlägger det faktum att samhället inte nödvändigtvis vill ha dessa människor.
Men är det då inte så med abort i allmänhet? Det skifte som plötsligt förvandlar ett önskat barn till ett offer för dödligt förakt gör det fullständigt klart hur tunn och obetydlig moderns relation till sitt ofödda barn blir när abort är tillgängligt. Abort upplöser människovärdet och fräter sönder den naturliga relationen mellan en mamma och hennes ofödda barn.
Rashygienisk abort handlar lika mycket om ofödda som om födda
Jag undrar ofta över föräldrar som är för abort – och särskilt vid funktionsnedsättningar. Vad säger de till sina barn när de ser Heidi Crowter och andra kämpa för rättvisa redan under fosterstadiet? För att någon med Downs syndrom ska kunna vara tillfreds med abort på grund av sina karaktärsdrag, måste de acceptera sitt tillstånd som något så illa att det kan utplånas. Samma sak gäller för alla avvikelser som upptäcks under graviditeten. En medfödd avvikelse är nämligen inget abstrakt, det handlar om en verklig människa som har den. När en person med Downs syndrom är mot att abortera barn som dem, blir kopplingen mellan ofödda och födda påtaglig. Det är därför frågan om rashygieniska aborter är så farlig för abortlobbyn. Den avslöjar nämligen det faktum att abort görs på människor som oss.
Läs mer om Rocka sockorna här.
Läs mer om fosterdiagnostik och abort här.