I april 2013 skedde ett bombdåd under Boston Maraton som naturligt nog fick en stor del av hela världens medieuppmärksamhet. Kanske var det därför som abortläkaren Kermit Gosnells rättegång, som pågick under samma tid, hamnade i skymundan. Gosnell stod åtalad för bland annat åtta mord, att inte ha respekterat abortgränsen på 24 veckor, samt för att i över 200 fall förbisett den lagstadgade betänketiden på 24 timmar inför en abort. Vissa menar dock att bombdådet inte var hela förklaringen till mediernas ointresse. I den amerikanska delstaten Philadelphia ansågs Gosnell nämligen vara en samhällets stöttepelare och stark förespråkare för kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter. Att det till stor del var fattiga och färgade kvinnor som fick ”hjälp” vid Gosnells klinik, gjorde också att man valde att titta åt ett annat håll.
Sena aborter långt efter den lagstadgade abortgränsen skedde regelbundet. Aborterna kunde administreras av outbildad personal, med instrument som inte var steriliserade och i utrymmen med torkat blod från tidigare patienter på sängar och golv. Samma rör som användes vid aborter kunde även användas oralt ifall hjälp med andning behövdes. Barn som föddes levande dödades genom att man i nacken klippte av deras ryggrad. Barn till och med tilläts födas levande för att deras organ skulle hållas så oskadade som möjligt och sedan säljas för forskning. Anmälningar från personal och från kvinnor som skadats av aborter ignorerades av myndigheter, och rättegången som till sist följde fick ingen stor medieuppmärksamhet, inte i Sverige heller.
En medarbetare vittnade under rättegången att hon personligen omkring 50 gånger bevittnade att barnets ryggrad klipptes av i nacken. Till detta användes en kirurgisk sax. Hon vittnade också om att hon rutinmässigt såg barn som andades, gnydde och rörde sig efter abort. Ett barn som fötts levande i en toalettstol hade enligt henne gjort förtvivlade simrörelser med både armar och ben. En pojke som aborterades i vecka 29 var så stor att han inte riktigt rymdes i boxen dit han lades efter aborten. Hon berättade att pojken försökte dra in sina armar i boxen innan hans ryggrad klipptes av. Gosnells förklaring var alltid att det enbart var reflexer och att barnen egentligen inte levde. En medicinsk expert hävdade dock under rättegången att de rörelser som förekom berodde på att barnen var vid liv. Och om de redan var döda skulle väl klippet i nacken ha varit obefogat.
En annan makaber detalj var att Gosnell sparat aborterade barns fötter i burkar, och någon tillfredsställande förklaring till det gavs inte under rättegången. Kroppar och kvarlevor av aborterade barn kunde förvaras i samma kylskåp där personalen hade sin mat. Kvarlevor kunde också flisas sönder, eller spolas ner i toaletten. När rören rensades på grund av stopp, hittades bland annat små fötter och händer. En katt gick fritt i kliniken, för den behövdes för att ta möss.
Gosnell dömdes till livstids fängelse. Eftersom han riskerat dödsstraff förhandlade han sig till att ge upp sin rätt att överklaga, med villkoret att han då skulle slippa dödsstraff. Sju medarbetare dömdes till fängelsestraff mellan några månader och tolv år. En fick villkorligt fängelse och för en lades åtalet ner.
Andra kliniker liknande Gosnells finns även i flera andra delstater enligt Cheryl Sullenger (vise ordförande vid organisationen Operation Rescue). Efter Gosnells dom har lagar i vissa delstater skärpts för abortkliniker och ett flertal har stängts. Några har själv valt att stänga ner istället för att uppfylla de skärpta kraven. Så fort en abortklinik riskerar stängning på grund av brister, bryter protester ut. Abortaktivister verkar inte kunna ta till sig att oegentligheter verkligen förekommer på regelbunden basis inom abortindustrin, och att bättre insyn och strängare regler är till för att skydda och rädda liv.
Historien om Kermit Gosnell blev filmatiserad och visades i USA 2018, men togs aldrig till Sverige. Det lilla som skrevs i svensk media under rättegången kunde ibland vara notiser på några få rader. Kanske ville man inte rubba det väl inövade narrativet att abort är vård, att ofödda barn är livmoderinnehåll och att abortläkare per automatik vill sina patienter väl. Gosnells rättegång bevisade motsatsen och det klarade inte svensk media av.
Källor:
”The trial of Kermit Gosnell” av Cheryl Sullenger, 2017
”The untold story of America’s most prolific serial killer” av Ann McElhinney & Phelim McAleer, 2017
Läs mer om abort här.
Trackbacks/Pingbacks